...i källaren. Förfärlig dag idag. Den började halv tre inatt. Två myndiga döttrar tassar in. En av dem direkt till toaletten. Jag vet hur det låter när någon kräks. Jag blir ledsen. Jag blir förbannad. Jag blir orolig. Allt på en gång i samma påse. Skitunge! vill jag skrika. Det är inte-okej att behandla vare sig sin kropp eller själ så illa, att hälla i sig så mycket alkohol att man inte kan låta bli att kräkas på spårvagnsgolv är way-off. Lika inte-okej tycker jag det är att med hög kräkfrekvens dagen efter, naturligtvis utan frukost, ge sig iväg på tvåtimmars-bussresa för att träffa någon, som jag tror bönar och ber henne om att göra det...Jag vill att hon ska känna sitt värde, sitt livs värde, jag vill att hon ska odla alla sina goe-grejer och inte gå i ett skit-dike. Jag vill att hon ska växa till en hel och lycklig människa och inte falla i bitar som en trasig porslinsängel. Jag vill att hon ska känna sig värdefull och värdera sig själv - högst och därför självklart välja sånt som bygger istället för söndrar.
Såklart vill jag det. Jag är ju hennes mor. I maktlös beskådan svär jag över att hon inte började med alla knäppheter innan hon blev myndig.
Tröstar mig med en av mina favoritbilder. Jag minns att jag var glad när jag tog den.
Först och främtst: HÄRLIG BILD!!! TACK!!!
SvaraRaderaSedan: Ujujuj, har tonåringarna blommat upp? Usch, minns med dyrköpt ånger hur jag och min kompis terroriserade min stackars mamma, som var ensamstående under tonåren, med att härja ute om nätterna. Hur hon upprörd och rädd bad oss på sina bara knän att inte gå ut iklädd endast två trådar, vilket vi givetvis gjorde iallafall. Och hur vi sedan struntade i alla lagar och regler om tider att komma hem på, drösade in när vi ville, stinkande som ett helt systembolag... Jag vet att det tillhör "utvecklingen", och förhoppningsvis lär man sig av misstagen. Jag gjorde det. Och numera tänker jag rätt ofta på hur illa jag behandlade min lilla sköra mamma...
Var inte orolig för din dotter, jag tror säkert att det ska gå bra, även fast jag inte vet något om er alls. Fortsätt tala om för henne hur unik och speciell hon är, om hur illa det ser ut när flickor är fulla som ägg, det går in någonstans, jag lovar. Det får fäste någonstans där inne i kroppens hemliga rum och rätt vad det är så har hon insett det själv...
Men för att veta när man ska sluta dricka måste man överskrida gränsen... Så man vet hur det känns. Och att spy och må sunk är kanske den bästa medicinen...?